Jag håller sedan en tid på och städar vinden, går igenom lådor, slänger en del, ger bort det som går att ge bort. Två lådor innehöll minnessaker, mest gamla brev och vykort, men även gamla flyg- och konsertbiljetter. Varför sparar man på sådant? Nu har jag slängt det mesta som låg i minneslådorna. Känns befriande.

En av sakerna som jag inte slängde var en Greklandsbiljett från 1984. När jag först såg biljetten undrade jag varför jag i hela friden hade sparat den. Sedan mindes jag. 1984 flög jag till Aten med Balkan Airlines, resan ner gick bra, den tog visserligen sju timmar på grund av mellanlandningar i både Östberlin och Sofia, men ner kom vi. Värre var det på vägen hem. Jag letade idag upp ett gammalt resebrev från Kalimeras ungdom, ett resebrev som handlar om just denna resa. Vad annars. :-)

Här kommer resebrevet som beskriver vår hemska resa hem från Aten 1984:

”Fyra veckor i den grekiska övärlden var tillända. Efter tolv timmars båtresa och en natt på flygplatsen började ångesten sätta in. Ångest för att flyga hem med det statliga bulgariska flygbolaget (BA). Vi hade flugit med samma bolag ner och visste vad som väntade oss. Vi hade dessutom fått en halvblind kompis på halsen.

När vi anlände till flygplatsen i Aten, mötte vi en gammal vän som också luffat runt ett par veckor. Med sig hade hon en nyfunnen vän som hoppat av sin charterresa, lånat pengar till en ny biljett och tappat sina mycket starka glasögon. Utan dem var hon i princip blind. Kunde inte vi två ta hand om detta blindstyre, leda henne runt, köpa mat, visa vägen till muggen, se till att hon kom på ett plan o.s.v.?, frågade vår vän. Hennes plan skulle gå samma kväll. Visst, kan vi göra det sa vi.

Vi ledde den blinde runt i jakt på en biljett utan napp. Alla biljettkontor var stängda. Inne på toaletten mötte jag en märklig svensk man som höll hov för handfaten. Han sa till mig att han ägde Mykonos och när som helst skulle öborna komma till Aten med helikopter för att hämta hem honom. Han proklamerade att han var en räddare och ville hjälpa mänskligheten.

- Säg mig vad ni önskar, skrek han till handfaten.

Jag tog mig mod och frågade lite försynt om han inte kunde ordna en biljett till Stockholm. Inga problem, sa han, och fiskade upp en flygbiljett, biljetten gällde till samma plan som vi skulle åka med. Jag erbjöd honom alla pengar jag fått av den blinde, men han ville inte ha några. Det räckte med pengar så att han kunde ta en taxi till helikopterplattan. Han snöt åt sig 1000 GRD och försvann.

Innan planet skulle bordas gick jag och flickvännen in på varsin toalett för att handfatsduscha och byta om till någotsånär rena kläder. Det blev helsvarta plagg för oss båda. Klädvalet var inget vi hade planerat, det bara blev så. Vi skojade om att det var väl lika bra, det kändes ändå som att gå till sin egen begravning genom att åka med Balkan Airlines.

Vi höll varandra krampaktigt i händerna när planet lyfte. Efter tio minuter började vi slappna av, det var nog inte så farligt ändå. Vi fick för oss att det inte kunde hända något på den korta resan till Sofia. Där skulle vi byta plan för vidarebefordran till Arlanda, via Östberlin. Kaptenen sa något vi inte begrep och fasten-seat-skyltarna tändes. Dags för landning, tänkte vi.

Det här gick ju riktigt bra hann vi säga när planets hastighet ökade oroväckande mycket, samtidigt som det lät något alldeles förskräckligt, gud vet varifrån. Vi tittade på varandra i förhoppning om att den andra skulle säga: så här låter det alltid vid landning. Men ingen sa något. Planet ökade hastigheten, nosen vinklades nedåt och det där jäkla oljudet bara ökade i styrka.

Vi började på allvar inse att allt inte stod rätt till. Men någonstans där inne i hjärnan kunde vi ändå inte förstå. Klart att detta inte låter bra, men oss kan inget hända, tänker man ju. Till sist kunde vi skönja flygplatsen i fjärran, vi anade också att där stod en massa bilar som inte borde vara där.

Jag höll min flickvän hårt i handen, svetten rann som vårfloder längs kroppen. Sätet började bli blött. Ingen sa något, konstigt, men det var precis tyst. Inga flygvärdinnor var synliga och inga piloter som pratade. Och hela tiden detta fruktansvärda oljud, och hela tiden denna ofattbara hastighet. När vi var nästan över landningsbanan såg vi att bilarna var av kategorin brandbilar och ambulanser. I brandbilarna satt folk färdiga att börja spruta med vattenslangar. Inte roligt. Först nu fattade vi på riktigt att det kommer gå åt helvete.

Nu, nu, nu, kraschar vi, tänkte jag. Då, plötsligt stiger vi igen. Först nu bryts tystnaden i kabinen. Många börjar skrika, en del gör korstecken, några kryper på golvet. Jag kramar flickvännens hand hårt. Hör mig själv säga:
- Vi klarar oss inte!
- Nej, svarar hon.

Dessa få ord var det enda vi lyckades klämma fram. Inga gråt, inga skrik, inga jag älskar dig. Planet steg snabbt uppåt med en kraftig gir åt höger. Det skakade som om det drabbats av epilepsi. Tiden slutade att fungera, vi blev apatiska och bara satt. Strax därpå gör planet ett nytt försök att landa, samma hastighet, samma oljud. Flygplatsen dyker upp, ambulanserna dyker upp, brandbilarna dyker upp.

Planet dök ner, ner, ner. Minns inte riktigt hur det gick till, men vi lyckades landa. Vi stannade framför en skog där landningsbanan slutade. Vi hade klarat oss! Med skakiga ben klättrade vi ner för stegen. En ambulans körde fram mot cockpit och ner kliver piloterna. De blir varmt kramade av ambulanspersonalen. Det rann en massa odefinierbar vätska från planet. En buss tog oss in till terminalbyggnaden. Vi frågade alla bulgarer vi såg om vad som hänt.

- Hänt? Har det hänt något?, svarade de oss.

Det var tidigt på morgonen, ändå hördes ljudet från flaskor som öppnades. Själva drack vi en hel del whisky i rask takt. Till sist började ben och hjärna fungera igen.

Resten av resan hem gick bra, whiskyn gjorde att vi fullständigt struntade i om vi störtade eller inte. Jag kysste ankomsthallens golv när vi kom till Arlanda. Där satt nästa gäng som skulle till Aten och såg förvånade ut. Stackars er, snart är det er tur, tänkte jag.

Blindstyret kom även hon lyckligt hem.”

Nu är resebrevet slut och vi återvänder till 2008. Jag kommer ihåg att jag sparade biljetten, och boardingkortet, som ett minne, ett minne som skulle påminna mig om att jag skulle vara glad att jag fortfarande var vid liv. Tack för det minnet! Nu är jag glad igen. :-)

Resan kostade för övrigt 2190 kr. Vem sa att det var bättre förr.