Nu har jag vilat ögonen och kan fortsätta där jag slutade igår. (Ögonen mår än så länge bra, även om det känns väldigt ovant att använda ett öga att läsa med och ett att titta långt med.) Jag skrev igår att mitt optikerbesök fick mig att tänka på tre ting som jag funderade en del över under Kalimera on tour: åsnegubbar, åsnor och stora bilar.

En åsnegubbe är för mig en äldre (det finns få unga) man som rider till och från sitt jobb (för det mesta någon form av jordbruk) på åsna (mula och mulåsna går lika bra). Åsnegubbarna är nästan alltid trevliga och hälsar oftast med ett glatt leende och en vinkande hand som håller i en åsnestyrpinne.

Jag blir glad när jag möter åsnegubbar på åsnor. Jag vet inte riktig varför. Kanske är det nostalgi. Tyvärr får jag uppleva den glädjen allt mer sällan. Under mina tio första år i Grekland var möten med åsnegubbar vanliga, de var så att säga en naturlig del av det grekiska vardagslivet. Som på Ios under tidigt åttiotal då fanns fler åsnor (och därmed åsnegubbar) än barer. (En kompis till mig stod inte ut med att se åsnorna fastbundna mellan benen så han smet ut en natt med en brödkniv och skar av snörena på ett tjugotal åsnor. Morgon därpå var det mer liv än vanligt i Chora. Hej Thomas om du läser detta.)

Idag har stora bilar (nästan alltid någon form av pickup) tagit över åsnans roll som åk- och packfordon. Åsnegubben är en utdöende art, i alla fall på många av de öar jag varit på. Hur det är på fastlandet vet jag inte, kanske klamrar de sig kvar där ännu ett tag. Om åsnegubben är på väg att dö ut, vad händer då med åsnorna? Troligen kommer de bara att finnas kvar för turisternas skull, som på Santorini och Hydra (där de till viss del ändå behövs eftersom ön saknar bilar). Jag tror inte att så många greker vill ha en åsna bara för skoj skull. Hade jag bott på landet skulle jag gärna ha en åsna. Och en get. Och några höns. Nu bor jag tyvärr inte på det viset så jag får nöja mig med åsnorna i Grekland. Ett tag till.

Lyckligtvis finns det några frizoner där åsnegubben är fridlyst. Amorgos, Folegandros, Kimolos och Schinoussa är exempel på öar där det fortfarande finns förhållandevis många åsnegubbar per kvadratkilometer.

Vad har det här med mitt optikerbesök att göra frågar sig kanske vän av ordning. Svaret är enkelt: åsnegubbar bär aldrig glasögon och kanske är det därför de oftast hälsar så glatt när de passerar, de ser helt enkelt inte vem de möter och hälsar på allt som rör sig för att inte stöta sig med någon. För inte kan det väl vara så att åsnegubbar aldrig drabbas av ålderssynfel. Nej, så är det knappast.

Den här åsnegubben mötte vi (bokstavligt talat) på Schinoussa i höstas när vi satt och tog en öl på ett fik på huvudgatan i Chora. Han hade bråttom. Han var arg. Han hade inga glasögon. Vi var lugna. Vi var glada. Vi hade kontaktlinser. Vi ser alltså när åsnegubben och åsnan rusar fram längs gatan i full galopp, en bil dyker upp, åsnegubben blir ännu argare och byter ”fil” – till vår fil - han ser inte oss, men det gör åsnan (det syns i ögonen) som förstår att en sammanstötning är oundviklig. Camilla inser också att en krock är ofrånkomlig, själv fattar jag inte, tycker bara att det är spännande, och blir naturligtvis påkörd av åsnan. Bump! Camilla klarar sig, hon får nästan bordet med flaskorna över sig, men lyckades på ett mirakulöst sätt undvika det fallande bordet, och rädda våra öl av bara farten.

Vi fick oss ett gott skratt, tack vare att åsnegubben inte bar glasögon. :-)

PS. Det syns att åsnegubben hade bråttom, han hann långt på kort tid. Paret längre fram klarade sig utan fadäser. :-)