Helgerna över och det är hög tid att fortsätta med våra rumsutsikter. Turen har kommit till Egina. Så här gick det till när vi hittade resans sämsta utsikt.

Resan över till Egina gick smidigt. Vi förväntade oss inte att mötas av några rumsuthyrare. Självklart hade vi rätt. Yrket “rumsuthyrare-som-hänger-i-hamnen” har ännu inte slagit igenom i del här delen av Grekland. Tyvärr, om det funnits hade vi transformerats till rumsuthyrarkramare. I stället fick vi krama varandra och hoppas på det bästa. Det behövdes, hamnen var nämligen sprängfylld av nyanlända turister, och fler var på ingång, både från Aten och från de närliggande öarna. Vi hade blivit rekommenderade att undvika Egina på helgen. En rekommendation vi inte tog till oss. Nu vet vi bättre. Egina kombinerat med helg är lika med högsäsong. Vi insåg inte att det kunde vara så jäkla mycket folk så tidigt på säsongen. Men det var det. Och många befann sig precis som vi i ett rumlöst tillstånd.

De flesta gick åt höger i hamnen, vi gick till vänster. Här gällde det att vara snabb. En bit bort hittade vi skugga under några träd. Diskuterade någon minut om vem som skulle ta på sig det oglamorösa uppdraget att leta rum. Lotten föll på Camilla. Jag stod tacksamt kvar i skuggan, tittade bort mot hamnen och förundrades över att det kom så många båtar, både färjor och dolphins. Halva Aten är snart här hann jag tänka, då - helt plötsligt - stod Camilla vid min sida igen. Knappt en kvart var hon iväg. Har hon redan gett upp tänkte jag. Det hade hon inte, hon hade hittat ett rum, dock log hon inte som hon brukar, vilket jag tolkade som att något var fel. Min tolkning skulle visa sig stämma, men de visste jag ännu inte. Inte heller Camilla visste, hon hade nämligen inte sett rummet, bara fått ett jakande besked om att det fanns ett rum ledigt - klockan tolv. Magen sa nej, hjärnan ja. För att inte komma i konflikt med magen gick även jag en runda. Jag mötte många av dem som gått till höger när vi gick till vänster. Högersidan hade alltså inte mycket att erbjuda, nu var det vänster som gällde för de tidigare så entusiastiska högerturisterna. Vad värre var är att det under tiden anlänt ännu fler turister, de flesta visade sig vara vänsteranhängare. Jag rusade runt i gränderna likt en GI-nedbantad hungrig iller. I hasorna hade jag ett tåg av “donka-donka-släpa-väskor-på-hjul-människor”. Klick, klick, klick ekade det i gränderna. De kom närmare och närmare. Min hjärna blixtrade till och började projicera bilder från Frodos flykt från orcherna i Morias gruvor. Jag höll ut och var oftast först in på hotellen. Nu hjälpte inte det. Allt var fullbokat. Moloket gick jag tillbaka till Camilla. Nu kunde vi bara hoppas att det första rummet fortfarande var ledigt, så vi gick dit. Rummet var fortfarande ledigt. Ledigt. Ledigt. Ledigt!

Klockan var långt från tolv så vi lämnade vår packning och gick en runda i stan. En stad som fick vårt omedelbara gillande. När vi tillfälligt sett oss mätta gick vi tillbaka till hotellet och satte oss utanför och väntade. Hur många som kom och frågade om rum under tiden vet jag inte, jag vet dock att alla gick därifrån med något deperatledset i blicken. Fullt! Strax efter klockan tolv släpade vi oss upp för trapporna till vårt rum på andra våningen, låste upp dörren och tittade misstänksamt på rummet. Magen vann över hjärnan även denna gång. När vi öppnade dörren till balkongen fick även vi något ledset i ögat. Ledsna var vi, men inte desperata, vi hade ju tak över huvudet, det var det viktigaste.

Utsikt från balkongen på rum 3 på Hotel Plaza i Egina stad på Egina. Betyg på utsikt: 0.

Från Egina åkte vi båt till Hydra. Nästa utsikt kommer alltså Hydra.