Vi är överväldigade. Tack! Tack! Tack!

Att vi skulle avluta resan på Malö bestämde vi redan i våras. Långt innan vi gav oss av. Vi ville inte åka direkt hem till stressen i Stockholm. Då skulle resan få ett abrupt slut. Nu får vi landa mentalt i lugn och ro. Och landar gör vi, sakta, sakta. Går långa promenader. Luktar på tången nere vid stranden. Spelar tavli till brasans sken. Umgås. Pratar. Minns. Längtar. Skrattar. Drömmer. Trivs.

Camilla lär sig spela dragspel.

Och försöker lära oss spela dragspel. :-)

Nu ska jag börja skriva salladsboken och blåsa liv i Kalimera igen. Och fortsätta att blogga. Innan jag börjar med det vill jag kommentera några av kommentarerna från senaste inlägget.

Netwolf: Hur vet du vilka vi är hos? Har du varit här? Är väldigt nyfiken. :-)

Anonym: Nej, vi är inte hos någon Kalimerare.

Hjalta99: Mickey Olsson mår sisådär. Igår var han försvunnen. Letade i hela huset, men han fanns ingenstans. När vi kom ner till stranden hittade vi honom i vattnet. Han hade tillverkat en liten båt som han skulle fly till Grekland med. Vi hann precis fram innan vågorna skulle föra honom ut till havs.

Mickey Olsson längtar hem.

Mickey Olsson längtar tillbaka till Grekland. Om några veckor ska han åka hem till sin familj i Påarp. Dock inte i båt, han får åka i ett paket med Posten. :-)

Hasse J: Jag hade min iPod fylld av musik. Bland annat Roger Waters. Men det blev inte mycket lyssnande. Av någon anledning hade vi svårt att lyssna på ”västerländsk” musik. Spelade nästan bara lugn musik, musik som bara fanns där, som inte hördes. Nu när vi har kommit hem lyssnar vi bara på gamla rebetikainspelningar.

Än en gång ett stort, stort tack för den enorma responsen!!! :-)

Jag återkommer med information om salladsboken vid ett senare tillfälle.