Jag hade tänkt skriva en kort sammanfattning om vår vistelse på Iraklia, Schinoussa och Koufonissi. Det ska jag också göra. Här och nu. Mycket kort. Hela storyn spar vi till boken.

Iraklia
Åkte dit med Express Skopelitis. Mycket folk. De flesta skulle till Koufonissi och Amorgos. Vi var nästan de enda som klev av. Anna, vår hyresvärd förra gången vi var på Iraklia, stod i hamnen, så vi haffade henne, i stället för tvärtom. Fick ett bra rum med fin utsikt över den lilla hamnen.

Iraklia.

En nyhet på Iraklia var att det i hamnen fanns en anordning som omvandlade saltvatten till sötvatten. Det har vi inte sett på annat håll. Mackapären är vid pilen.

Iraklia var sig likt. Få turister. Ett trettiotal på sin höjd. De få som var på ön låg antingen på stranden, vandrade, eller satt och läste en bok eller spelade tavli. Vi låg inte på stranden, däremot gjorde vi en vandring, vi spelade tavli och vi läste böcker.

Iraklia.

Tavli på balkongen.

Iraklia.

Hamnstranden på Iraklia.

Slut på summering om Iraklia. Inte mycket, men jag skrev att det skulle bli kort. :-)

Schinoussa
Från Iraklia åkte vi till Schinoussa. Även denna gång med Express Skopelitis. Vi hann nätt och jämt sätta oss innan i var framme. Femton minuter tog överresan. Hade tänkt bo på Anesi eller på Hotel Sunset. Ingen av dem mötte upp i hamnen. Det hade sina förklaringar: Sunset hade bytt namn till Ili Vasilema, och ägaren till Anesi hade nyligen avlidit så det var stängt. I stället följde vi med Stefanos, ägaren till Pension Galini som ligger i slutet av byn. Det visade sig vara ett perfekt boende för oss. Mycket tack vare trevliga grannar från Sverige (hej K, A och N), och en pellejönsåsna som tärde på vår reskassa.

Schinoussa.

Varje gång vi öppnade dörren stod åsnan och väntade på oss. En morgon var jag uppe klockan 06.30, jag smygkikade ut genom fönstret, och nog stod han där och väntade. Vi matade honom med bröd, kex, gräs och med äpplen och päron. Han gillade äpplen bäst. Om vi inte gav honom något att äta skrek han, mest på mig. Vet fortfarande inte om jag ska ta det som en komplimang eller inte.

Schinoussa var till skillnad mot Iraklia inte sig lik. Skillnaden mot förr var påfallande. Främst när det gäller tavernorna. Så god mat som vi fick på Schinoussa har vi inte fått tidigare under resan. En skarp kontrast från förra besöket då maten på en av tavernorna var så äcklig att vi la pengar på bordet och smet därifrån. Samma taverna har lyft sig, ända till stjärnorna. Vi talar om Taverna Pothiti. Idag heter den Kira Pothiti och drivs av ena sonen till Pothiti.

Schinoussa.

Grekisk sallad alá Kira Pothiti. Tavernan har fått en utmärkelse från Hellenic Tourist Organisation. Välförtjänt. Även Restaurang Margarita serverar mat man annars bara får på lyxkrogar. Till priser man förvånas över. Positivt. Missa inte om ni kommer till Schinoussa.

Schinoussa var en gång i tiden vår favoritö. När jag startade Kalimera 1997 bestämde jag mig för att inte nämna Schinoussa. Den ön skulle vi behålla för oss själva. Så blev det inte. Något år senare skrev jag om Schinoussa ändå. Det var i samband med att jag vann en resenovelltävling i DN. Novellen hette En dag i Schinoussas liv. Här kommer den:

Att Schinoussa inte var någon ö med många turister förstod vi redan när vi klev av båten. Det var nämligen bara två som gick av, jag och flickvännen. Tänk om ingen annan gått av, tänkte jag, stackars lilla ö. De som satt på båtens soldäck tittade lite konstigt på oss, så där som man gör när man tycker synd om någon.

Hamnen var magnifikt vacker, en liten strand, några vitkalkade hus, två tavernor och ett fantastiskt lugn. Vi visste ingenting om ön - annat än att den var liten - innan vi bestämde oss för att åka hit. Därför var vi lite oroliga för att inte hitta någonstans att bo. I vanliga fall, på både stora och små öar, står rumuthyrare och väntar när båtarna lägger till. Men inte på Schinoussa. Här stod bara några gummor och kacklade och en gubbe som lastade in slangar i en handmålad blå Ford. Ja, ja, vi börjar väl gå upp mot byn hann vi tänka innan slanglastaren började skrika högt:

- Rooms mister! Rooms!

Vi hoppade in bland slangar och gummor och gav oss iväg upp mot byn i en bil som fick mig att tänka på ettor, tvåor och treor. Om Svensk Bilprovning sett bilen skulle de fått ta till en ny siffra, en sjua ungefär, skrotning på plats. Efter ett par minuter var vi framme vid bilägarens hus som låg i utkanten av byn, alltså ungefär 1 minut från centrum. Han bad oss lämna packningen och följa med upp för att se om vi gillade rummet. Vi öppnade skeptiskt dörren och kikade in, och ett underbart rum uppenbarade sig. När han öppnade dörren till balkongen häpnade vi av den otroliga utsikten, hela havet låg framför oss. Han pekade ut öarna i närheten, Iraklia, Ios, Santorini och Anafi. En åsna skrek i hagen under oss och jag rös av välbehag. Det börjar bra, sa Camilla.

En handgjord karta inköptes, och vi satte oss på kaféet-mitt-i-byn för att studera den lilla ön. Under den timme vi satt med vårt kaffe och vår karta passerade endast tre personer, alla red på åsnor. Inget vimmel direkt. Enligt kartan fanns det cirka 20 stränder runt ön, vi valde att undersöka Psili Amos. På vägen mötte vi en gammal man som var vänlig nog att berätta om öns historia, geografi och befolkning. Han förklarade på grekiska och med teckningar han gjorde på grusvägen. Vi stod där 30 minuter och allt vi förstod var att det fanns två byar på ön. Den stora byn hade 60-70 invånare och den lilla 10-12. Att vi inte förstod verkade inte bekymra honom nämnvärt.

När vi nästan var nere vid stranden möttes vi av en hjord med tjurar. Vi stelnade till som glasspinnar, men slappnade av när en kofösare på åsna uppenbarade sig med ett lugnande leende och ett varmt “Jassas”. Honom mötte vi ofta på våra vandringar runt ön, hans leende blev större för varje dag, men hans “Jassas” blev till sist bara till ett litet “Jaaa”.

Efter ett välförtjänt bad på en underbar och tom strand bar det av hem till Chora igen. Vi satte oss på en liten taverna som hette Photithi och drack kalla Amstel. Många bybor satt här och tog igen sig under siestan. När vi suttit en stund tog deras nyfikenhet över deras blyghet och frågorna haglade över oss. Ingen kunde engelska, men med de få ord vi kunde på grekiska och med hjälp av både armar och ben lyckades vi “prata” med varandra.

En liten gumma dök upp med ett fat snäckor som hon ville bjuda på. Nja, tänkte vi, det där ser inte nyttigt ut, men för att inte verka oartiga sa vi ändå ja. Hon fiskade upp en stoppnål ur förklädet, petade ut innehållet ur en snäcka i taget som hon sedan under vild förtjusning matade oss med. Faktiskt ganska gott, smakade ungefär som kyckling. Hrm… Det var bara det att hon aldrig slutade, en var väl okej, men hon var snabbt uppe i ett tjugotal var. Till sist tog vi oss mod och sa nej tack. Då satte sig alla andra runt henne och åt för glatta livet.

På vägen hem till rummet höll vi på att bli översprungna av en åsna som sprang lös. Det visade sig senare att hon ofta sprang lös i byn och lekte. I svenska byar hade man förr alltid en byfåne, här höll man sig alltså med en byåsna. Hon hette för övrigt Julia och var jättesnäll.

När solen sakta drog sig tillbaka gjorde vi entré på Photithis för att inmundiga vår middag. Tavernan var inte stor så det blev snart fullt. Någon meny fanns naturligtvis inte så vi fick följa med Fru Photithi själv in i köket och peka ut det som såg godast ut. Vet inte riktigt vad vi åt, men det var mycket mat och det var nästan kulinariskt. Deras hemkörda vin var inte heller dumt.

En av gästerna var otroligt likt Anthony Quinn i Zorba, och han höll låda för hela tavernan. Först trodde vi att han var en sån där glad prick man stöter på ibland, sen såg vi alla tomma ouzoglas på hans bord. Senare fick vi veta att han var från grannön Koufonissi och jobbade här tillfälligt med att kalka hus. Till sist kunde han inte sitta still, han pratade med Fru Photithi och hon gick in och ökade volymen på musiken. Han var makalöst vig och märkligt nog höll han sig på benen.

Det låter patetiskt, men det var verkligen Zorba som dansade där. Först var han solo, men det blev snart fler och fler som gjorde honom sällskap. Självklart ville dom att även vi skulle gå upp, men fegheten höll oss tillbaka. Christos (som Zorba hette) bjöd oss på vin, allt för att locka upp oss. När jag kom tillbaka från ett toalettbesök upptäckte jag Camilla uppe på “dansgolvet”. Hon såg lycklig ut och jag kände mig avundsjuk och lite arg på mig själv och min feghet.

Efter mycket tjatande fick han även upp en liten man som hette Jannis. Han var 85 år, inte mer än en tvärhand hög och den sötaste människa vi någonsin sett. Han dansade inte så bra, men han gjorde det lyckligt på något sätt. Hans ögon gnistrade som diamanter. Jannis fru (hon med snäckorna) blev orolig för hans hälsa och uppmanade honom att ta det lugnt. Han bara skrattade och dansade vidare med högljudda tjut: Oooppa! Oooppa! Till sist tröt orken för honom, men han ville ändå visa alla hur stark han var, och som vore det den naturligaste sak i världen började han göra armhävningar över en stol.

Till sist gav vi upp och gick de fem metrarna hem till vårt hus, och man kunde inget annat än att känna sig glad.

Det hade gått en dag, en dag av ljusa minnen, en helt lycklig dag. Vi somnade med fåniga leenden och en stilla undran om vad morgondagen skulle erbjuda på en liten glömd ö där det aldrig händer något och där aldrig någon kliver av.

Den storyn inbringade mig 10.000 kronor i resecheckar! Tack Schinoussa!

Nu, 2007, har vi återigen tagit Schinoussa till våra hjärtan. Vid senaste besöket (5-6 år sedan) fick vi inte bara äcklig mat, hela ön andades dessutom sorg på ett sätt som vi inte kan förklara. Det var inte samma ö längre. Nu är det en annan ö igen, en bättre ö än någonsin.

Vi stannade en natt längre än vad vi hade tänkt oss. Skulle ha kunnat stanna längre om vi inte hade haft ett datum att passa på Amorgos. Vi gjorde flera vandringar, hälsade på en fem sex stränder, varav några var ”nya” för oss, och riktigt fina. Det bästa med Schinoussa är dock inte stränderna, det är öns genuinitet, de vänliga människorna och känslan av att befinna sig i en ljudlös bubbla där stress och problem inte finns med i några lexikon.

Schinoussa.

På Schinoussa använder många fortfarande åsna som transportmedel. Som den här mannen. Vi satte oss på ett kafenión på huvudgatan efter att vi fått vårt rum. Som ni ser har åsnan bråttom. Vi såg det också. Men inte tillräckligt snabbt. Vi blev påkörda. Jag for baklänges, Camilla höll på att ramla omkull med bordet över sig, men lyckades hålla sig kvar, och på ett mirakulöst sätt räddade hon vår öl av bara farten.

Slut på summering om Schinoussa. Inte mycket information här heller.  Men ni fick en novell som bonus. :-)

Koufonissi
Tja. Vad ska man säga. Förändringens vindar har blåst över Koufonissi. Det kan jag säga. Vi har varit på Koufonissi ett otal gånger. Första gången tror vi var 1995. Då kändes Koufonissi som kusinen från landet. Nu, på bara några få år, har ön förvandlats å det väldigaste. På gott och på ont. För öbornas skull hoppas jag att det är på gott. För den som aldrig varit på Koufonissi – och inte känner till förändringarna – gör det självklart inget. Då är Koufonissi ett litet strandparadis. Vi som, så att säga, var med från början är inte så glada. Inte för att vi är emot utveckling, öarna måste utvecklas, eller dö, det är vi fullt medvetna om. Men när man bygger så hämningslöst mycket tycker vi att det är trist. Man bygger för högsäsong. Under lågsäsong (som nu) är de flesta hotell ödsligt tomma (eller stängda, eller ofärdiga) och tavernaägarna skriker efter kunder. Det ger ett spöklik intryck.

Koufonissi.

Det här skellett är bara ett av många påbörjade husbyggen. Just detta (byggherren är en amerikan!) ligger framför Hotel XXX (som har fått swimmingpool). Tror inte att ägarna till XXX är så glada när bygget är klart och utsikten borta. Jag skriver med flit inte ut namnet på hotellet.

Ett av de ”gamla” hotellen har bytt skepnad totalt. Från att ha varit ett ganska enkelt pensionat är det idag ett fyrstjärnigt hotell med swimmingpool, poolbar, stora kaktus- och palmgrupper och tjocka gröna gräsmattor. Säkert svindyrt under högsäsong. Nu kostade rummen bara 30 €. På vägen till Finikas låg ytterligare ett hotell med pool. På Fanos beach låg en snack bar. Pori har, förutom taverna, nu även begåvats med en snack bar. Rum finns att hyra. Fler hus är under uppbyggnad.

Koufonissi.

Koufonissi anno 2007.

Fanns det då inget positivt att säga om Koufonissi. Jo. Vattnet är lika ljuvligt och stränderna hör alltjämt till gräddan i Kykladerna. Byn är i det närmaste intakt. Huvudgatan har fortfarande titeln som övärldens knögligaste och Taverna Melissa är still going strong.

Koufonissia.

Och utsikten från vårt rum hos Sofia är lika vacker.

Koufonissi.

Det bästa är ändå att Kalimera beach alltjämt är lika inbjudande. :-)

Slut på summering om Koufonissi. Lite väl mycket negativitet kanske, men det är svårt att inte känna sorg när man ser hur ön har utvecklats under kort tid. Lite för mycket, lite för fort. Hybris leder till nemesis. Hur det går för Koufonissi återstår att se. Hur som helst kommer vi att återvända. Ett annat år.

Det var det om det. Donoussa då? Skulle vi inte till Donoussa? Jo, vi ska åka dit också. Kanske i slutet av veckan, eller i början av nästa vecka. Vi ska stanna på Amorgos ett bra tag. Amorgos är lika med semester. Vi har snart varit här i fyra dygn, och knappt gjort någonting, förutom den långa vandringen till Egiali. Det tar några dagar att komma ikapp när man har varit utan internet en hel vecka. Idag har vi gjort två bra saker: köpt högtalare till vår iPod, och klippt oss. Klippningen utfördes av en god vän som saknar frisörkunskaper. Vi blev ändå jättefina. :-)

Vädret då? Solen skiner, det är varmt på dagarna, ”kallt” på kvällarna, och det blåser utav bara f-n. Vinden ska lätta inom en dag eller två. Tack för det!