I förra inlägget skrev vi att vi inte gillar Anafi. Nu vet vi att det är tvärtom, det är Anafi som inte gillar oss. :-)

Först ska jag berätta varför vi inte tycker/tyckte om Anafi. En av anledningarna nämns i en bloggkommentar från Beo och Siw, (Hej förresten, det var länge sedan vi sågs. Vilket minne ni har!) jag var väldigt sjuk under några dagar när vi var där förra gången. Troligen orsakat av inre stress. Då jobbade jag och Camilla för Willma Guides, vi reste runt och uppdaterade öar i Kykladerna, bland annat Sikinos. Det var första gången vi, så att säga, jobbade i Grekland. Vi kände stor press inför, och under, arbetet. Sikinos var sista ”jobbön”, resterande tid skulle vi ta det lugnt. Så vi åkte till Anafi. Tog bussen upp till Chora. Busschauffören körde som en dåre uppför den smala snirkliga vägen. Efter ett tag fattade vi att han var onykter. Med skakiga ben klev vi av bussen i Chora. Började leta rum. Hälsade artigt på folk, ingen hälsade tillbaka (under våra fem dagar på Anafi bemöttes vi på samma sätt, vi var som luft). Konstigt tyckte vi. På Sikinos – varifrån vi kom – var folk otroligt trevliga. Här möttes vi av en helt annan stämning. Det gick fort att ordna rum, bra rum för övrigt. När boendet var i land släppte arbetspressen jag känt under en tid, den pressen ersattes av hög feber. Jag var sängliggande i flera dagar. Kunde inte äta. Camilla köpte godis som smakade ouzo (!) som hon matade mig med. Något annat kunde jag inte äta. När jag låg sjuk gick Camilla till stranden. Klisidi beach var ockuperad av vildcampare. De levde som Robinson Cruse i små hus byggda av vass och bambu, eller i tält. De flesta var nakna. Camilla kände sig som hon inkräktade, som om hon klev rakt in i vildcamparnas vardagsrum. Senare – när jag var frisk igen – åkte vi badbåt (tillsammans med ovan nämnda Beo och Siw) till Klisidi. Ingen av oss ville gå av på grund av alla nakna vildcampare. Vi fortsatte till nästa strand. Samma sak där. Och så fortsatte det tills vi nådde sista stranden. Vi återvände med samma båt och badade i hamnen i stället. (Vi har inget emot nakenbadare i vanliga fall, bara så ni vet.) Pensionatet vi bodde på var nybyggt och mycket fräscht. Toaletten var också nybyggd (så klart), men inte lika prydlig, där bodde nämligen en stor familj – vad vi först trodde var - silverfiskar. De störde oss inte, silverfiskar finns överallt. Vi sa till och med god morgon till dem. När vi efter några dagar tittade närmare på dem såg vi att det var kackerlacksbarn. Många. Väldigt många! Sista dagen på Anafi fick vi stifta bekantskap med föräldrarna, och deras släktingar. Rummet kryllade till slut av kackerlackor. När vi skulle åka från Anafi vågade vi inte åka buss till hamnen på grund av den ofta onyktra busschauffören. Vi valde att gå ner till hamnen med alla packning. I mörkret. Tidigt på morgonen. Inte alls kul. Men vi slapp utsätta oss för bussfärden ner. Nu vet ni varför vi inte gillar Anafi:

1. Jag var sjuk.
2. Vi delade rum med kackerlackor.
3. Vi bemöttes annorlunda än vad vi var vana vid från andra öar.
4. Vi kände oss som inkräktare på stränderna.
5. Vi vågade inte åka buss eftersom chauffören var onykter.

Vi vet att allt detta var tillfälligheter som vi vid nästa besök med största sannolikhet inte skulle behöva uppleva. Därför har Anafi legat högt upp på vår ö-återvända-lista. Det finns inga ”dåliga” öar är vår paroll. Men diverse omständigheter har gjort att det dröjt ända tills igår innan vi återvände. Om det ska jag berätta nu. Har kort om tid och hinner kanske därför inte dra hela storyn om gårdagen. Om jag inte hinner kan jag i alla fall säga att dagen fick ett mycket oväntat slut. :-)

Vi anländer till Anafi nästan enligt tidtabell. Något som får anses som en prestation av F/B Romilda som under sin långa resa från Pireus angjort många hamnar: Kithnos, Serifos, Sifnos, Kimolos, Milos, Folegandros, Sikinos, Ios och Santorini. Det tar Romilda nästan arton timmar att gå från Pireus till Anafi. Stackars dem som gjorde den långa resan igår!

Väl framme på Anafi töms båten på passagerare. Några rumsuthyrare syns inte till. Jag och Camilla skyndar oss till bussen som vi förstår kommer att bli full. (Busschauffören var ny och inte alls full.) Vi vill hinna till Chora innan alla rum är uthyrda. Det är trots allt högsäsong och vi vet att det är en chansning att resa utan att ha bokat rum i förväg. När vi kommer upp till Chora letar vi upp en skuggig plats på huvudgatan. Camilla får äran att vakta packningen och jag det mindre glansfulla uppdraget att leta rum. Det går inte så bra. Åtskilliga andra har samma uppdrag som jag. Vi är ett trettiotal som ränner runt i byn med samma mål: ett rum för natten. Jag smiter ner till stället vi bodde på förra gången (där det bodde kackerlackor), på vägen möts jag av en kille som pekar på min t-shirt och säger: - Kalimera! Jag hälsar leende tillbaka. Tyvärr var det fullt på kackerlacksstället. Precis som det var på alla andra ställen jag passerade. Fullt. Fullt. Fullt. Moloken återvänder jag sjöblöt av svett till Camilla. (Det rådde serengetihetta och extremt hög luftfuktighet igår. Idag är det bara serengetihetta, det ska bli över 40 grader de närmaste dagarna.) Camilla fick äran att leta vidare, hon var borta i drygt 20 minuter utan att hitta något. Sakta började vi inse att Anafi var fullt. Av de runt trettio personer som inte bokat rum i förväg var det bara en (1) som lyckades hitta ett rum. Han – vars namn är Petros - fick ett litet rum hemma hos en familj. Att han lyckades kan ha berott på att han är grek och kunde ”tala för sig”. Petros hade åkt från Folegandros samma dag på grund av att det inte funnits någonstans att bo. Folegandros var också knökfullt.

Vi hade ett litet hopp kvar. Vår kära vän Julia på Honeymoon Beach har en god vän på Anafi som äger ett stort pensionat, kanske kunde han hjälpa oss. Jag ringer Julia och ber henne ringa honom. Julia ringer tillbaka efter några minuter. Svaret dystert: det finns inga rum lediga på Anafi. Ungefär samtidigt ser vi många som springer mot torget varifrån bussen till hamnen går. Det borde vi också ha gjort. Sprungit till bussen alltså. Om vi bara hade vetat att Romilda skulle avgå klockan 13.00. Men det visste vi inte. Då. Allt detta berättar Petros för oss när vi möter honom minuterna efter att bussen gått. Han föreslår att vi ska gå ner till hamnen (minns förra besöket på Anafi när vi gick ner till hamnen med all packning), om vi skyndar oss på kanske vi hinner. Vi övervägde hans råd någon minut. Skulle vi hinna ner med all packning på tjugo minuter? Hinna köpa biljetter? Det trodde vi inte. Vi bestämde oss för att stanna och tillbringa natten ute. Kan inte påstå att vi längtade. Sovit ute har vi inte gjort sedan vi kom till Amorgos första gången för många år sedan. (Den kvällen/natten ska jag berätta om en annan gång, det är ett glatt minne, trots allt.)

När vi väl fattat beslut om att sova ute kånkar vi iväg oss och vår tunga packning till en taverna. (På samma taverna var vi med om en mycket märklig sak förra gången vi var på Anafi. Den storyn sparar vi till salladsboken.) Från tavernan (som egendomligt nog spelar musik med The Cure) har vi utsikt över hamnen. Vi ser Romilda som ska gå klockan 13.00. Klockan går. Hon blir ett. Romilda ligger snällt kvar. När vi får in våra sallader är klockan 13.25. Då lämnar Romilda hamnen. Om vi hade gått hade vi med andra ord hunnit. I god tid. F-bannade Romilda! (Tjejen till höger i bild tillhör även hon de rumlösas skara.) När vi ätit klart ringer jag Julia på Santorini. Hon hade bett oss ringa när vi hade något att berätta. Och det hade vi. Även om det inte var att vi skulle sova ute som hon ville höra.

Under lunchen bestämmer vi oss för att ta fembussen till hamnen. Vår plan var att ta ett dopp för att bli av med åka-färja-leta-rum-svett-smutsen, leta upp en bra plats att sova på och senare käka en romantiskt (he-he) middag. (Nästa båt skulle gå från Anafi 07.00 morgonen därpå.) Drygt två timmar hade vi således att ”slå ihjäl” i Chora. Chora är litet. Efter två fotovarv i byn satte vi oss på en taverna och drack frappé. Under rundvandringen hittade vi två pensionat vi inte sett tidigare. Inget ledigt där heller (så klart!). Mickey Olsson fann en ledig väderkvarn som passade hans storlek. Men vad hjälpte det, jag och Camilla hade ju ingenstans att bo.

Den nyktra busschauffören kör oss ner till hamnen. Vi sätter oss på kajen och glor. Struntar i badet. Kommer fram till att saltvatten och sand är värre än båtsmuts och svett. Missmodet börjar komma över oss. Var ska vi sova? Jag går runt och letar, men hittar ingen lämplig plats. Det är varmt. Det är fuktigt. Vi är smutsiga, svettiga, hungriga, nedstämda och mycket, mycket trötta. Kvällen innan var vår sista kväll på Santorini, vi hade många att säga adjö till och många tavliparti att genomföra (jag vann några!). Vi kom i säng sent. Eller tidigt. 03.00 var vi hemma i Spiti Emborion, klockan 08.00 kom Paris och hämtade oss. Vi var med andra ord trötta redan när vi lämnade Santorini. Nu, efter skräpbåtsåkande och värmerumsletande, var vi helt slut.

Då händer något som förändrar allt. Fortsättning följer imorgon torsdag…