Mådde som sagt inte bra igår, vi var båda trötta och jag hade en släng av feber. Idag är allt som vanligt igen. Bra med andra ord. Jag börjar med en kort summering av dåtid innan vi förflyttar oss till nutid. 

Att komma till Fourni
När vi till slut kom till Fourni rådde ett visst kaos. Ingen verkade veta var båten kom ifrån, eller vart den skulle. En rumsuthyrare som väntade på gäster från Agathonissi trodde att det var oss hon väntade på. Men det var det ju inte. I hamnen var det full rulle. Miltos och Nikos stod utanför sina tavernor och skrek: här vare färsk fisk, kom och ät! En fiskare som sålde fisk gjorde vad ha kunde för att överrösta. Och de kunde han.

Att leta rum
Två rumsuthyrare erbjöd oss rum. Nej tack, kanske senare svarade vi. (Vi säger nästan alltid nej till rumsuthyrare, letar helst på egen hand.) Det var min tur att leta. Hittade inget. Gick bort till Tula, kanske hade hon trots allt lediga rum. Jag hade tur och otur, det fanns förvisso ett rum ledigt, men ingen utsikt och ledigt bara till på lördag. Camilla tog över. Hon kom tillbaka med skakande huvud. Det märks att vi är inne i augusti. Camilla gav dock inte upp och kom snart tillbaka med ett leende. Där ska vi bo sa hon och pekade på Kosta Reli Studios & Apartments (bredvid Tula). Stora fräscha rum med AC, TV, kök, stora balkonger, de flesta med havsutsikt. Pris 35 €, vilket är billigt i högsäsong. Med tanke på den höga standarden är det väldigt biligt. (Ni som följt bloggen ett tag kanske minns att vi betalde 45 € för ett skitrum på Spetses i juni.) Kosta Reli kan vi varmt rekommendera! Telefon: +30 22750-51481.

Första intrycket
När vi installerat oss gick vi en runda i byn. Det mesta var sig likt. Till och med människorna var sig lika, om än några år äldre. Precis som vi. Det hjärtliga välkomnandet var sig också likt. Fourni betyder ”ugnar” på grekiska (Fourni består av flera öar, huvudön heter Fourno = ”ugn”), men borde betyda VÄLKOMMEN. För det är så man känner sig när man kliver av båten – välkommen hem tycks ön säga. Den oemotståndliga hamnpromenaden och den gulliga huvudgatan är lika charmiga som vi mindes det. Här levs livet utomhus, att sitta i hamnen och studera folklivet är som att befinna sig i ett jättelikt grekiskt vardagsrum.

Nytt sedan förra sejouren är tillskottet av bankomat och internetcafé. Omvärlden har kommit Fourni något närmare.

Huvudgatan. Är det någon som vet vad det är för slags träd som kantar hela gatan?

Första dagen
Gjorde inte mycket. Åt lunch på Nikos. Ingen meny nu heller, man går ut i köket, lyfter på grytorna för att se vad som serveras för dagen. Vi kallar det ”live menu”. Ibland byts ”live menu” ut mot ”talk menu”, det innebär att menyn rabblas upp vid bordet, i regel är det greker som erbjuds ”talk menu”. Vad maten kostar vet man först när notan kommer in. Här på Fourni riskerar man dock inte att överraskas negativt, priserna ligger långt under genomsnittet. Den som tycker att det är dyrt i Grekland borde åka hit. (Vi tycker fortfarande att Grekland är ett billigt land att turista i, det finns förstås undantag, men även på undantagsöar finns billiga oaser.)

Efter lunch strosade vi runt i gränderna, drack en frappé i hamnen, kollade när färjan F/B Marina la till, (det vällde av folk) kollade mejlen på internetcaféet och handlade frukostgrejer. Middag åt vi på en mysig liten taverna på huvudgatan. En meditativ första dag.

Huvudgatan på kvällen.

(Under lunchen gick Camilla på toaletten. När hon kom tillbaka såg hon illamående ut, någon hade skitit ner hela toaletten. En stund senare kommer en anställd på tavernan till vårt bord, han uttalar en lång mening på grekiska till mig och pekar in mot tavernan. Jag vet inte vad han sa, men för att inte tappa ansiktet (jag hade beställt på grekiska och ville inte att han skulle tro att jag bara kunde lite grekiska) svarar jag NE (ja). Camilla frågar mig vad han sa. Ingen aning, säger jag, jag tror han frågade om vi hade beställt. Men, säger Camilla, tänk om han sa: - Är det du din jävel som skitit ner toaletten! Hrm. Jag ska vara tyst från nu.)
 
Gårdagen
Camilla gick till bagaren. Byn var tom på folk. Vardagsrummet har tydligen stängt på morgnarna. Inte ens bagaren hade bakat klart, det fanns bara en sorts bröd att köpa. Som naturligtvis var gott. (En annan gång ska jag skriva om våra bageribesök, vi har döpt om ”att-gå-till-bagaren” till ”att-göra-ynnesten”.) Efter en långsam havsutsiktsfrukost gick vi till mopeduthyraren. Inga problem att hyra. 15.50 € kostar ett dygn. När jag frågade om bensinstationens öppettider svarade uthyraren långsamt: - ”Han öppnar kring nio, stänger runt två…” tystnad… tystnad… tänka… tystnad… ”sedan har han stängt för dagen”. Det märks att vi är på en liten ö. :-)

(På tal om öppettider och småöar fick jag följande svar när jag frågade ägaren till internetcaféet vilka öppettider de hade. Han svarade lika långsamt och pausade ofta när han funderade. Pauserna kan ni lägga till själva där ni tycker att de passar. - ”Jag öppnar kanske vid elva, jag äter vid ett, eller möjligen två, sedan är jag här igen, jag brukar gå ifrån vid sextiden, stänga brukar jag göra elva på kvällen, eller tidigare, kan också vara lite senare, det beror på”. Hade jag fått ett sådant svar hemma (med hemmahjärnan påkopplad) hade jag blivit galen, nu (med ”vara-borta-länge-hjärnan”) påkopplad resulterade det bara i ett leende.)

Tiden rinner iväg. Dags för lunch. Måste lära mig att inte skriva så detaljerat. Jag återkommer med ett nytt inlägg ikväll. Då ska jag berätta om vår mopedtur, om vädret och kanske om något annat.