Vi hyrde mopeden på ett dygn. Tankade full tank. Här skulle upptäckas. Vårt huvudmål var den fina byn Chrisomilia på norra Fourni där vi hade varit där tidigare, den gången åkte vi båt. Vi började med södra ön. Asfalt. Asfalt . Asfalt. Till och med till de minsta vikarna var vägarna asfalterade. Härligt. Det hade börjat blåsa upp under morgonen. Men ännu var vinden hanterlig. Vid den vackra badviken Petrokopio ”hittade” vi ett sten- alternativt marmorbrott. Nedanför, nästan i vattnet, låg några kollonstenar och ett altarbord och förbryllade oss. Finns mig veterligen inte nämnt någonstans. Är det någon som vet något om denna märkliga stensamling?

När det började bli dags för lunch bestämde vi oss för att köra till Chrisomilia, en färd på cirka 16 kilometer. Ingenting. Vi stannade och tog några bilder över Fourni by.

Fourni by. Grannön Thimena mittemot. Att vinden är stark kanske syns.

Några hundra meter längre fram svänger vägen höger mot Chrisomilia. När vi kom fram såg vi till vår stora förvåning att asfalten var ett minne blott. Vägrade tro det. Varför asfaltera alla småvägar, men inte den största byn? Övervägde noga om vi skulle bryta mot vår regel att aldrig köra på grusvägar (regeln instiftade vi efter en vansinneskörning på Milos för några år sedan). Vi ville verkligen till Chrisomilia. Båt var inte att tänka på. Vinden var för kraftig. Vi bestämde oss för att prova, kanske blev det asfalt längre fram. Det var ett dumt beslut. Vägen blev sämre och sämre ju längre vi körde. Vinden tilltog. Dammet yrde. Körde stundtals med stängda ögon. Ett möte fick vi – sopbilen. Den kröp fram. Efter en halvtimme stannade vi. Ska vi fortsätta? Det finns säkert en formel som säger hur långt man kan köra för att det ska kännas okej att vända, eller fortsätta. Vi kan den inte. Så vi fortsatte. Vinden började bli otäck. Vissa kastvindar (fulla med damm förstås) var så starka att vi nästan gick omkull. Bara nästa krök också. Och nästa. Och nästa. När vi kört i en dryg  timme hamnade vi här:

Såg inte bra ut. Vi såg det som ett tecken och fattade äntligen ett bra beslut – att återvända. En dryg timme hem. Damm. Vind. Grus. Gupp. Armeringsjärn. Helt slut kom vi till sist fram till Kambi beach där vi tog ett välbehövligt dopp. Den två och en halv timme långa idiotresan satt i ända till idag. Tänk om vi fortsatt. Vi hade kanske 6–7 kilometer kvar. Det var mopedfärden det. Låter inte så farofyllt så här i efterhand. Grusvägsregeln har vi i alla fall tagit till nåder igen.

Idag gick upp lagom till sjunyheterna. De sände direkt från Pireus där folk köade till färjorna. Idag börjar tydligen många greker sin semester. Ska bli spännande att se hur livet på öarna påverkas av det. Efter nyheterna såg vi hur F/B Marina la till i hamnen här på Fourni. Minst sagt imponerande. Speciellt med tanke på den rådande vinden.

Marina på väg att lägga till. För att komma in till kaj måste hon glida med vinden in från sidan. Ser omöjligt ut. Men funkar. På tal om väder och vind så har temperaturen sjunkit i takt med att vinden ökat. Igår kväll var det bara 24 grader. Kändes kallt. Vi till och med klagade. :-)

Nu får det vara slut för idag. Har tagit det lugnt hela dagen, därför finns det finns inte mycket att berätta om. Eventuellt tar vi en bloggfri dag i morgon, det är ju lördag. :-)