Hur börja? Kanske med var vi är? Det gör jag. Vi är på Kastelorizo, 118 kilometer öster om Rhodos, 2.5 kilometer från Turkiet. Längre österut än så här kan man inte komma i Europa. De finns en ö – Strongyli – som ligger lite mer öster ut, men den är obebodd så den räknas inte. I alla fall räknar inte vi den. Kastelorizo har vi försökt ta oss till i många år utan att lyckas. Dåliga båtförbindelser och/eller dåligt väder har hindrat oss. Nu är vi här. Känns fantastiskt. En dröm har gått i uppfyllelse. När man – som vi – pratat och längtat så länge är det stor risk att man blir besviken när man väl når målet. Vi stod ute på däck när vi närmade oss ön. Landskapet var inte särskilt inbjudande, ganska fult faktiskt. Men när vi rundade udden och såg bergen och byn framför oss infriades alla förväntningar. Det var precis lika fint som vi hade förväntat oss. Ja, till och med finare.

(Knack, knack på tangentbordet. Får jag skriva nu? Är det min tur snart? Snart. Om en liten stund är det din tur. Ha lite tålamod är du snäll. Okej då.)

I förra blogginlägget nämnde jag vår nya reskamrat. Det är han som pockar på uppmärksamhet och vill skriva några rader. Han ska få göra det om en liten stund. Först ska jag berätta vad som har hänt sedan vi kom fram till Rhodos och fram till nu. Kan dock avslöja att vi träffade honom på Santorini och att han kommer att följa oss ett tag. Hur länge är det ingen som vet. Det är upp till andra att bestämma.  Hoppas bara att den internetuppkoppling vi hittat fungerar så att vi kan publicera detta inlägg. Just nu funkar det, om en minut kan det vara slut.

När vi kom fram till Rhodos gick vi raka vägen genom gamla stan upp till Kristinas Rooms. Ann-Kristin var där och mötte oss. Det var ett kärt återseende. Vi babblade en timme eller så och åt av hennes supergoda plommon innan vi gick ner ”på stan”. Åt Gyros och köpte båtbiljetter till Kastelorizo. Vi var lite oroliga för att biljetterna skulle vara slut. Men inte, det här är Dodekaneserna och här blir båtarna aldrig fulla. Det hade vi glömt bort. Annat är det i Kykladerna. Undrar hur det gick med de inställda båtarna? Blåser det fortfarande i Kykladerna? Berätta gärna om ni vet.

(Knack, knack på tangentbordet. Nu är det väl min tur? Du lovade att jag skulle få presentera mig! Lugna ner dig! Jag säger till.)

Vi hade bara en kväll på Rhodos. Den började med ett glas vin på vår mysiga altan med utsikt över hustaken i gamla stan och ut över havet. Middagen intog vi på Romios Restaurant Sofokleousgatan 15 i gamla stan. Måste vara en av de bästa restaurangerna i gamla stan. Vilka portioner!

Utsikt från Kristinas Rooms

Morgonen därpå strosade vi genom en folktom stad ner till hamnen där Dodekanissos Express väntade på att avgå. Det blåste hårda vindar när vi lämnade hamn. Spypåsar delades ut. Redan efter fem minuter blev det spring till toaletterna. Vi klarade oss finfint. Camilla sov (hon är duktig på det) och jag lyssnade på Blond on blonde med Bob Dylan. Vem kan må dåligt då? Vinden avtog ju närmare vi kom för att till sist helt upphöra. När båten gled in hamn låg havet spegelblank. Klart att vi gillade vad vi såg. Vi var den enda utländska turister som klev av. Resten skulle bara stanna över dagen, eller var bosatta på ön. Två rumsuthyrare slogs om vår gunst. En kvinna vid namn Alexandra vann.

Vi bor i ett 200 år gammalt hus precis bakom hamnpromenaden. Huset håller på att renoveras och är inte helt klart än. Det märks. Några detaljer: Dörren har ingen tröskel, en glipa på 10 cm är öppen ut mot trappen. Lyhört. Dörren går bara att låsa utifrån eftersom nyckeln är ”konstruerad” så. Det finns ingen AC (det är varmt, jag lovar), två fläktar viftar bort den värsta värmen, en av dem låter kz%#ip”¤5!% varje gång den har gått ett varv. Duschen är kul. Vattnet strilar som från en sprinkler, inget vatten kommer från mitten, allt vatten kommer från sidorna. När man står under duschen blir man inte ens blöt. Som alla förstår är det ganska blött på golvet. Självklart finns det inget duschdraperi. Toaletten är inte lika rolig som duschen. Det går nämligen inte att spola. Vi har sagt till så klart. När husägaren skulle kolla vad som var fel tog vattnet slut så han gick hem igen. Inget att göra. Men det var inte bara vårt vatten som tog slut, det var slut på hela ön. Konstigt. Att strömmen går på en hel ö har vi varit med om många gånger, senast på Hydra får några veckor sedan, men att vattnet försvinner helt har vi aldrig varit med om. En tankbåt var på väg från Rhodos sas det. Om några timmar skulle vi ha vatten igen. (Vilket stämde. När vi senare under kvällen åt middag pratade alla om det försvunna vattnet.) Åter till toastolen som inte går att spola. Spola måste man, inte sant. Vi har att välja på tre saker: inte spola alls, använda en toalett i ett annat rum, eller att spola manuellt. Vi har valt det sistnämnda. Det går sisådär. Vi använder en blå sophink som vi ”fyller” med vatten. Problemet är att det är hål i halva hinken och man måste vara jäkligt flink (och snabb, annars försvinner spoleffekten) i händerna när man häller vattnet i stolen. Är man bara någon sekund sen rinner vattnet ut på golvet i stället. Och där gör det ju ingen nytta. Inte för att det gör så mycket, där är redan blött. Minns duschen. Så här ser det ut när vi “spolar”:

Idag pratade vi ånyo med ägaren. Han är bekymrad över toaletten. Den ska fixas. Vi tror honom. På riktigt. Det finns dock ett aber: toalettstolen är från Turkiet och det här är Grekland, inget här vet hur man lagar en turkisk toalett. Eventuellt finns det en kille på ön som vet hur turkiska toaletter fungerar, han ska komma hit senare idag och ta sig en titt. Visst är det underbart att resa i Grekland. :-)

Nu måste jag snart sluta skriva. Vår nya reskamrat ser inte glad ut, trots att han alltid ler. Några detaljer hinner jag kanske med innan han river huset. Lunchen vi åt i går på Little Paris var den billigaste hittills under resan: två grekiska sallader, två Amstel, en stor flaska vatten och bröd kostade 12 €. Nada! När vi köpte en bok om Kastelorizos historia fick vi ta bort prislappen som satt på boken och ge den till affärsinnehavaren, han hade nämligen bara en prislapp som det stod 12 € på. Prislappen behövde han till en annan bok som kostade 12 €. :-) Det ryktades om att det fanns trådlöst internet på en bar som heter Faros. Jag gick dit och frågade vad det kostade och om det var okej om jag använde min egen dator. Han såg ut som om jag kom från en annan planet. Kostar? Trådlöst? Jag vet inte vad som händer sa han, folk kommer hit med datorer och surfar på internet, hur det går till vet jag inte, det bara kommer. Det är där jag är nu. Om ni kan läsa detta har det fungerat. Eller ”bara kommit”, som han sa. Vi har sett två andra svenskar i byn, ingen med Kalimeratröja. Däremot såg vi en kille som stolt bar en t-shirt med texten: ”Ouzo – connecting people”. Undrar vad Nokia säger om det. :-)

Igår kväll åt vi middag på Athena som ligger längs den poesivackra hamnpromenaden. Mycket god mat, men dyrare än vad vi är vana vid. Blev sittandes länge, hur stämningsfullt som helst. Den här vyn hade vi under middagen:

Idag har vi knatat runt i gränder och fotograferat. Sällan har vi varit i en by som är så fotogenisk. Nu verkar det som att vår nya reskamrat börjar se sig om efter andra reskamrater, kanske bäst att jag lämnar över tangentbordet. Först måste jag berätta hur vi träffades.

När vi var på Honeymoon på Santorini såg vi att många gäster läste ett rosa brev. I handen höll de en liten figur. De flesta log, några skrattade högt. Somliga sa: - ”synd att vi ska åka hem, han skulle gärna ha fått följa med oss annars. Några dagar senare såg vi honom sitta i bokhyllan inne i köket. Han såg glad ut. Vi läste hans brev och blev både glada och rörda. Så här står det i brevet:

6/7 2007

Hellol

My name is Mickey Olsson. I live in Sweden in a small town called Påarp. It’s in the south near Helsingborg. Me and my family have been in Greece for 2 weeks. My family, Christer (dad), Anette (mum), Jenny (14 years old) and Jonathan (11 years old) have left med here because I didn’t want to go back because it was raining in Sweden. I want to stay a little longer and hopefully I can go with another family???

Me and my family have been at Santorini in Perissa/Perivolos, Naxos, in Agia Anna and Paros in Drios. We have had a lovely time. The first days it was very HOT (23/6-07). The hottest day in 25 years the nice people at Honeymoon beach in Perivolos in Santorini told us. 42 C. In the town of Naxos we saw the gate of Apollon and in Paros we hade a lovely swim at Golden beach, and a snorkelling trip in Santorini.

If you want, my family would be very happy if you send them an e-mail or a card and tell them where I am and what I’ve been up to!? Please?

Thank you!

När vi läst brevet bestämde vi att han skulle få följa med oss. Ingen annan hade ju nappat, troligen för att de inte kunde. Tillsammans med oss kommer han få uppleva enormt mycket. Vi ska fråga hans familj hur länge han får följa med oss. Hoppas det blir länge. När vi talade om för honom att han gärna får vara med och blogga blev han jätteglad. Ännu gladare blev han när vi sa att han kunde skriva på svenska. Innan han gör sitt första blogginlägg vill han att vi ska visa hur han ser ut. Då gör vi väl det.

Här åker jag katamaran till Kastelorizo. Jag mådde inte illa alls. Det vara jättekul när det guppade.

Så här glad var jag när jag kom fram. På ryggen ser ni brevet som min familj skrev när jag ville stanna kvar i Grekland.

Idag har jag lekt med en katt. Den var jättesnäll.

Nu Mickey Olsson får du inte visa fler bilder. Det är hög tid att publicera inlägget innan det blir för tok för långt. Okej då!

PS. Hörde att sommaren kommit till Sverige. Det var på tiden. Grattis!