Nu gäller det att rappa på så jag hinner slutföra denna historia innan vi åker till Grekland i juni. Det är mycket kvar att berätta. :-)

Vi visste var vi skulle kunna hitta en präst. Men ville – och kunde – han? Vi åkte hem till Stockholm. Väntade någon vecka, sedan flög vi till Göteborg.

Så avslutades del 8 i historien om Mitt lilla galna underbara grekiska bröllop. Har du missat de inledande avsnitten klickar du på länkarna nedan:

Del 1…
Del 2…
Del 3…
Del 4…
Del 5…
Del 6…
Del 7…
Del 8…

Vi visste alltså var vi skulle gifta oss. Nu behövde vi bara hitta en präst som kunde viga oss. Något som skulle kunna bli ett problem. Vi kände inga präster. Men vi kände en kapten. Till honom satte vi vårt hopp. Det var därför vi flög till Göteborg, där bodde kaptenen, och bor fortfarande. Vi möttes på flygplatsen av syster M och svåger The Captain. Det var denna The Captain vi skulle prata med. Om han sa ja till att vara präst fanns det inga hinder längre.

Vi satte oss i bilen och åkte in mot Göteborg. Både jag och C var nervösa. Ingen av oss ville fråga. Tänk om han sa nej? Till sist tog jag mig mod och frågade The Captain vad han skulle göra i september nästa år. (Det är var sommaren 2002.) Han skulle vara bortrest i slutet av månaden, annars har jag inga planer, sa han lite konfunderat.  Jag tittade på C, fick klartecken och frågade hurtigt om han kunde viga oss. Den 9 september 2003? I Grekland? På Santorini? I baksätet hördes ett lustigt ljud från M. Sedan skrek hon: Ska ni gifta er! Vad roligt! Jag satt fram och hörde henne bara svagt. Min koncentration fanns åt ett annat håll. Till vänster där The Captain satt. Vi väntade på hans svar. Det kom fortare än vad vi hoppats på. Han svarade lugnt (som alltid): Javisst kan jag göra det.

Jag och C tjoade till av glädje! Du kan alltså, frågade ja. Inga problem sa The Captain. Varför hade vi egentligen tvivlat? Hade vi någonsin hört The Captain säga nej till någoting över huvudtaget? Nej, det hade vi inte.

Resan in till Göteborg gick i glädjens och babblandets tecken. Vi hade en del att berätta som ni kanske förstår. Nu återstod bara ett problem: att få M att hålla tyst. Våra gäster (som ännu inte visste att vi skulle gifta oss) skulle inte få veta vem som skulle viga oss. De skulle bli en överraskning ända fram till vi kom ridandes på våra åsnor. M kunde vara tyst, och hon kunde hålla en hemlighet. Men det fanns inga garantier. (Hur många grodor har inte slunkit ur hennes mun. Oftast med väldigt roliga följder.) Nu – sa hon – ska jag vara tyst. Ingen ska få veta någonting. Tack sa vi och log.

Vi stannade i Göteborg några dagar. Njöt av M:s och The Captain:s 100-årsfest (de fyllde båda 50 år). Inga hemligheter sipprade ut. Vi bestämde oss för att ses i Stockholm senare under hösten för att smida planer.

Nu hade vi bara ett uppdrag kvar att utföra innan vi kunde skicka ut våra inbjudningar. I september samma år återvände vi till Grekland. Vi flög till Santorini. Stannade i tre veckor och besökte Antiparos, Paros, Naxos, Amorgos, Koufonissi, Ios och Santorini. Och det av en speciell anledning.

Fortsättning följer…