Inför konserten i går på Debaser smög jag omkring på Medborgarplatsen i hopp om att får tag i en biljett. Men icke. Jag hängde även utanför sceningången ett tag. Där stod några vilsna själar och tryckte. Kände mig själv lite vilsen så jag ställde mig där. Då kommer en svart buss med tonade rutor. Det spritter till i oss vilsna. HAN kommer. Kameror åker fram. Entusiasmen stiger. Men ingen Bob. Kanske satt han där inne i bussen och räckte ut tungan åt oss. Jag går hem. Kollar på Blocket. Biljetter finns för 5000 kr. Så mycket är jag inte beredd att betala.

Senare på kvällen är jag tillbaka på Medis igen. Kön sträcker sig ända bort till Söderhallarna. Ingen säljer biljetter. Telefonen ringer. Det är Jonas – en av mina Dylanvänner. Han låter misstänkt glad. Mina misstankar besannas. Den rackaren har biljett! Jag säger: hoppas det blir en skitkonsert! I nästa andetag grattar jag honom. Så klart. Så här nära kom jag Bob Dylan igår.

Bob Dylan är i stan. Men vad hjälpte det.

Nu har jag läst en recension. Det var en bra konsert verkar det som. Men inte fullt så bra som jag hade trott det skulle bli. Får höra vad Jonas har att berätta. Jag får trösta mig med en lång Greklandsresa i sommar. Något jag blev påmind om när jag gick hem från min nära-dylan-upplevelse då jag såg denna reklambild.

Grekland får bli min tröst.