Jag har haft ont om tid de senaste dagarna och har därför inte hunnit med att blogga. Denna ständiga tidsbrist irriterar mig. Före internet (FI) hade jag hur mycket tid som helst. Nu stjäl nätet mycket av min tid. Och jag är nog inte ensam om att uppleva det så. Ibland undrar jag vad skulle göra om internet inte fanns. Säkert skulle jag läsa fler böcker, se fler filmer och umgås mer med mina vänner. Eller – hemska tanke – skulle jag kanske lägga min tid framför teven.

Igår eftermiddag dog min internetuppkoppling när jag satt och svarade på mejl. Inget ovanligt. Sedan Com Hem kom hem till mig har nätuppkopplingen jojat likt en Kalmartrissa. När nätet försvinner brukar jag först prova att stänga av modemet någon minut. Oftast fungerar det. Men inte igår. När modemavstängningen inte funkar brukar jag kolla textteve. Com Hem har en infokanal där man kan se driftinformation. Om man har tur för i regel läggs informationen ut när felet är löst. När det inte finns någon driftinformation uppmanas man att läsa på internet eller ringa till kundtjänst. Läsa på internet fungerar av förklarliga skäl inte, att ringa kundtjänst går inte heller eftersom det inte går att komma fram.

När jag kollade textteven igår fanns det ingen bild. Bara myrornas krig. Precis som förr när man somnade på soffan och vaknade i vargatimmen. Jag blev uppriktigt sagt förvånad. Ingen teve. Jäkla Com Hem. Först internet sedan teven. Vad gör jag nu? Ska jag ringa Com Hem? Telefonnummer? Någon telefonkatalog finns inte i huset. Vad ska man med det till när det finns (fanns) internet. Jag fick en känsla av att avbrottet skulle bli långvarit. Herregud, ingen teve tänkte jag. Tanken skrämde mig. Skulle jag – en tevehatare – sakna teve.

(Nu måste du komma till saken, det här ska ju handla om Svinalängorna hör jag mig själv tänka i detta nu.)

Okej då. Jag gick en promenad och hoppades att allt skulle vara ”normalt” när jag kom hem. Men icke. Inget internet, ingen teve. Vad ska jag då göra? Läs en bok, man kan göra det även när det inte är snart-ska-jag-sova-dags. Det gjorde du alltid förr, när internet inte fanns, sa jag till mig själv. Jag lyssnade på mig själv, satte mig i en fåtölj och läste ut Svinalängorna av Susanna Alakoski.

Äntligen framme vid själva ämnet: Svinalängorna.

Jag hade aldrig hört talas om boken innan den blev Augustnominerad. När Alakoski sedermera vann Augustpriset för 2006 års bästa roman började jag bli intresserad. Några jämförde Svinalängorna med Underdog av Torbjörn Flygt (som vann Augustpriset 2001). Underdog – som är en av mina absoluta svenska favoritromaner under 2000-talet – handlar om en ung killes uppväxt under sjuttio- och åttiotalet. Jag växte upp under samma tid och boken handlade lika mycket om Johan (bokens huvudperson) som mig själv. Underdog är en ruggigt bra generationsroman.

Svinalängorna handlar om en tjej som växer upp under sjuttiotalet. Där slutar liknelserna. När jag började läsa boken hade jag Underdog i tankarna. Kul att läsa om den andra sidan så att säga. Det var inte kul, det var hemskt. Och rasande bra. Så här beskrivs boken:

Leena har två bästa vänner. Åse är nästan den enda hon känner som inte har en pappa som super, men hennes mamma brukar bli full så det jämnar ut sig. Riittas pappa är full nästan varje dag. Ett nybyggt bostadsområde i Ystad fylls på 60-talet av invandrarfamiljer och låginkomsttagare. För Leena och hennes finska föräldrar är den nya lägenheten höjden av lyx: tre rum, balkong, parkett. Av kommunen får kvarteret snart namnet Svinalängorna.

De brandgula trevåningshusen blir en samlande plats för Susanna Alakoskis roman om Leena, som klarögt och fartfyllt berättar om sig själv, sina föräldrar och grannar och alla de dråpliga och drastiska händelser som utspelar sig runt henne. Men skrattet fastnar i halsen när denna barndomsskildrings verkliga karaktär börjar skönjas.

De raderna hade jag inte läst innan jag satte tänderna i boken. Jag trodde det var en ”snäll” bok. Inledningsvis är den det, då Leena är liten och språket ett litet barns. Allteftersom åren går förändras både livet och språket. (Susanna Alakoski har ett underbart språk.) När boken närmar sig slutet är jag förskräckt. Det är en skakande berättelse om barns utsatthet och vanmakt. Stundtals känner jag mig äcklad. Nästan lika äcklad som när jag läste Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindqvist. Och då handlar den om vampyrer!

Svinalängorna är en ruskigt bra bok som alla borde läsa. Ska jag klaga på något är det det plötsliga slutet. Vad hände sedan? Man vill gärna veta. Svinalängorna får fyra åsnor av BloggaMera.

När jag läst ut boken hade internet och teve kommit tillbaka igen. Jag startade datorn, kopplade upp mig och läste Aftonbladet där det stod att jorden går under år 2036. Blev jag skrämd? Nej. Inte efter att ha läst ut Svinalängorna – en bok som handlar om verkligheten.