Förra veckan träffade jag några före detta arbetskamrater. Vi pratade gamla minnen, hur det gått för dem som slutat och hur det går för dem som arbetar kvar. Bland mycket annat diskuterade vi höjdrädsla. En fobi som kom på tapeten när företaget vi jobbade på flyttade till ett nytt huvudkontor. Arkitekterna som designande det nya huvudkontoret hade inte tänkt på dem som var höjdrädda. Tolv våningar högt, stora öppna ytor, massor av trappor, smala räcken och gigantiska fönster. Kort sagt en mardröm för en höjdrädd. De som ville fick gå kurs i hur man bemästrade sin höjdrädsla. Vilket delvis hjälpte.

Jag är höjdrädd. Har alltid varit. Utom en gång då något i hjärnan effektivt blockerade rädslan. C är inte höjdrädd. Har aldrig varit. (Hon har hoppat både bungyjump och fallskärm, den dåren!) Utom en gång då hennes hjärna fick kortslutning. Det gick till så här:

Vi var på den grekiska ön Amorgos och skulle vandra till den mytomspunna kyrkan Stavros. Kyrkan ligger på en otillgänglig bergsplatå 670 meter över havet. Hur någon kunde komma på tanken att bygga en kyrka just där är en gåta. Så här i efterhand är det en lika stor gåta att vi kom på tanken att vandra dit. Men det visste vi inte då. Vi har gjort många vandringar på Amorgos. Om dem ska jag berätta mer om senare på Kalimera . Att vi hade Stavros kvar berodde dels på dåligt väder (det måste vara bra väder när man går dit), dels på att vi inte riktigt vågat oss dit. Vi hade hört från andra hur svår vandringen var. Inte jobbig, utan svår. Vi hade också hört vilken fantastisk plats det var.

Nu var det alltså dags. (Det låter som om vi ska bestiga Mount Everest.) Vädret var perfekt: ingen vind, inga moln, ingen dimma. Tog moppen från Katapola till Langada ovanför Egiali på norra Amorgos. I Langade var det fest, kyrkan Agia Sofia hade namnsdag och hela byn var på benen. Vädret började förändras och jag med. Började bli lite orolig. Fick stöd av Dimitris – van vandrare från Langada – som sa att vädret mycket väl kan vara fint uppe i bergen. Okej då, vi gör ett försök.

Vi började vår vandring i Langada och efter cirka 50 minuter nådde vi fram till klostret Agios Theologos (515 m.ö.h). Hit hade vi gått många gånger tidigare. Det är en lätt vandring som rekommenderas alla som besöker Amorgos. (Jag kommer berätta mer om Agios Theologos senare i följetongen Mitt lilla galna grekiska bröllop.) Snart var vi ute på för oss jungfruliga stigar. Stigar som ledde oss upp, upp, upp. Än så länge var det inga problem. Det var inte svårare än att gå på krogen. Vi tog tid på oss. Beundrade vyerna. Havet låg spegelblankt nedanför oss. En fiskebåt syntes i fjärran. Den såg ut som en leksak. Efter en liten stund vek stigen av till höger. Där möttes vi av ett natursceneri av sällan skådat slag. Vi häpnade båda två. Så himla vackert. Så himla brant. Så himla otäckt. Jag tittade ner. Jag började skaka. Jag började tvivla.

Vi satte oss på en sten och drack vatten och pustade ut. Jag sa till C att om det blir för farligt så vänder vi. Tillsammans. Du får inte fortsätta om jag inte vågar gå. Det gick hon med på. Hon sa också att det inte var några problem. Yttrandet kom från en person som har hoppat fallskärm, det riktades till en person som knappt vågar stå på en balkong. När vi hämtat andan gick vi vidare. Stigen gick längs med bergsväggen. Små rullstenar täckte stigen som blev smalare och smalare. Det fanns inga räcken. Ett felsteg och vi skulle falla 600 meter och falldöden dö.

Nu började jag bli rädd. Ordentligt rädd. Jag frågad C hur hon kände sig. Bara bra sa hon, det är lite otäckt med rullstenarna bara. Tänk om man trampar snett, sa hon och fortsatte glatt. Det skulle hon inte ha sagt. Några minuter senare blev stigen så smal att vi fick sätta en fot framför den andra när vi gick. Stigen var bara en fotsula bred. (Nu när jag skriver det här ryser jag.) Då slog det slint i den annars så kaxiga hjärnan på C. Borta var alla bungyjump. Borta var alla fallskärmshopp. Kvar fanns bara en fruktansvärd rädsla för höga höjder. Herregud, vi kan ju dö här, kraxade hon och skakade. Äntligen, tänkte jag. Äntligen fattar hon. Jag blev så glad och upprymd att jag till och med vågade ta en bild.  

Ovanför oss fanns en liten getgrotta. Kom så sätter vi oss där, sa jag. Det var med nöd och näppe jag fick upp henne dit. Hon skakade i hela kroppen. Vi fortsätter inte. Aldrig i livet att jag går till Stavros, sa hon. Jag tröstade med ett äpple och vatten. Kände mig ganska nöjd: jag slapp fortsätta. Efter några minuter ser vi två prickar närma oss från fjärran. Det kom närmare och närmare. Vi tyckte att vi på något sätt skulle varna dem. Tänk om de blir rädda när de ser oss i getgrottan, de kanske tappar balansen och faller ner. 600 meter! De gick i rasande fart och nådde snart fram till oss. Vi väntade på att de skulle se oss, stanna och byta några ord. Vi tänkte varna dem från att fortsätta. Gissa om vi blev förvånade när de bara gick förbi utan att stanna. De sa bonjour i kör och pinnande på som om de var ute och gick på Champs Elyse. Vi bara gapade! Ser dem inte stupet! Vi följde dem med ögonen så långt det gick. Ibland stannade de till för att ta bilder. En gång fotade de sig själva med självutlösaren. Som alla vet måste knapptryckaren springa tillbaka till kameran. Jomen, det gick bra det också. Och vi som inte ens vågade stå på stigen.

När vi setat en stund rykte C till. Hon hade kommit på en sak. En ganska viktig sak. Hur ska vi ta oss tillbaka! Jag går inte ett steg till på den där jädra stigen. Du får ringa SOS så de skickar en helikopter, skrek hon. Det är inga problem att gå sa jag uppblåst och gick ner till stigen och fortsatte 20 meter framåt. Min höjdrädsla var som bortblåst! Jag frågade C om vi ändå skulle göra ett försök. Vi var ju bara 20 minuter från vårt mål – den mytomspunna kyrkan Stavros som väntade runt hörnet. Aldrig i livet, jag vill härifrån, sa C. Okej sa jag, jag vill bara skicka ett inlägg till Kalimera Live. Jag tog en bild och skickade inlägget med mobilen. (Har du inte läst inlägget kan du göra det här. Börja läsa längst ned på sidan…)

På något vis lyckades jag få ner C på stigen igen. Hon gjorde en kraftsamling och började gå. När vi gick mot Stavros gick C först med lätta ben, på vägen tillbaka gick jag först med lika lätta ben. Vattenflaskan bar jag, jag till och med slängde och dängde med den. Helt orädd. Ibland tittade jag bakåt, C gick tålmodigt fram, ansiktet var färglöst. Så småningom nådde vi den sten där vi stannat tidigare. Vi var på säker mark. C pustade ut och jag njöt av vyerna.

Vandringen ner till Langada gick som en dans. Vi satte oss på taverna Loza och beställde in varsin sallad och öl. Gissa om det smakade. Efter någon timme kom fransmännen vi mötte i bergen förbi. De såg helt oberörda ut. Bonjour sa vi lite avundsjukt.

Senare under veckan gjorde vi en vandring till Profitis Elias – en annan liten kyrka som ligger 798 m.ö.h. (Se video här.) Det var som att gå på en bred sandstrand i jämförelse med vandringen till Stavros. Ingen av oss kände obehag.

Om min höjdrädsla är borta för gott återstår att se. Vi vet inte heller om C kommer förbli höjdrädd. Att min höjdrädsla försvann berodde antagligen på att C blev paralyserad. Då fick jag kraft i stället. Det är som det gamla ordspråket säger: ”En kroppkaka är lika god varm som kall – men uppäten är den all”. :-)