Ikväll sänds sista avsnittet av den populära såpan Bonde söker fru. Jag har inte sett ett enda avsnitt så jag kan inte säga att jag kommer fälla några tårar. Däremot kommer jag sakna löpsedlarna. Det är den första teveserie som jag har följt via löpen. Varje onsdag sedan serien startade har Aftonbladet och Expressens löpsedlar varit fyllda av krigsrubriker om böndernas och de eventuella fruarnas vedermödor. Många har varit riktigt roliga. Andra helt vansinniga.

Det sägs att 1.5 miljoner svenskar har följt böndernas jakt på en fru. Jag har ett förslag på utveckling av programmet - Bonde söker Gnu. Jag vet inte om förslaget skulle innebära fler tittare (jag skulle titta, det är ett som är säkert), men löpen skulle garanterat bli ännu tokigare. Mitt förslag är att TV4 skickar fem bönder till Ngorongoro i Tanzania för att hitta sig en gnu. Varje bonde får fem gnu (Gnur? Gnuer? Gnuar?) att ta hand om under fem veckor. Varje gnu är utrustad med en gps-sändare så det ska vara lätt för bönderna att hitta dem. Självklart ska gnuna (Gnurerna? Gnuerna? Gnuarna?) vara fria att göra vad de vill under tiden. Annars blir det för enkelt. När de fem veckorna har gått ska varje bonde bestämma sig för vilken gnu som ska bli just hans gnu. Det är nu det börjar bli svårt. Och spännande. När bönderna har valt gnu ska de så snabbt de kan ta sig hem till gården i Sverige igen. Men sin nya gnu såklart. De får varsin påse pengar (bönderna alltså) som ska täcka alla tänkbara utgifter under resan. Den bonde som kommer hem först vinner evinnerlig ära, en förgylld löpsedel och en weekend på Kolmården.

Jag lovar att skriva första löpsedeln:

TV-bonde rasar över tredje gnun.
Den buffeln åt upp min mobil!