Nyss damp två julkort ner i brevlådan. Kanske de enda julkort jag får. Jag skickar inga större mängder julkort, två eller tre brukar det bli. Och skickar man inga får man heller inga. Jag jobbade som brevbärare några år på nittiotalet. På den tiden delade landets brevbärare ut runt 65 miljoner julkort veckan före jul. 65 miljoner är en ansenlig summa. Vet inte hur många jag själv delade ut, men tillräckligt många för att kräkas på allt vad julkort heter. Idag konkurrerar sms och mejl med vanliga julkort. Läste någonstans att det ”bara” skickas 45 miljoner kort i år.

Julkorten jag fick idag kom från mitt fadderbarn i Indien och från en god vän på Samos i Grekland. Trevligt, trevligt. Julkortet från Indien gjorde mig nostalgisk. Indien och jul är något alldeles speciellt för mig. Därifrån har jag mitt bästa julminne. Hade jag tid och pengar skulle jag fira jul i Indien varje år. Ingen stress, inga julkort, inga köer, inga julklappar, ingen panik på gatorna osv. Jag skrev resedagbok under resan. På den tiden fanns det inga bloggar att publicera resebrev på. Men det finns det nu. Tyvärr har jag ingen skanner så det är inga bilder med. Ska prova att fotografera av några och lägga till senare.

——————–

“Det var morgon, det var kallt, det var juldag och vi var på väg i jeep ut i den indiska öknen. En jeep som skulle ta oss till en oas där några kameler snällt väntade på att ta oss med på en resa vi sent skulle glömma. I jeepen satt, förutom indiern som körde, en japan boendes i Thailand, en engelsman boendes i Norge, en fransman boendes i England, en pakistanska boendes i England och två svenskar boendes i Sverige.

Efter två timmars jeepskumpande anlände vi till oasen där kamelerna väntade med sina ägare. Äntligen skulle vi få uppleva en resa på kamel ut i den okända öknen. Vi hade pratat om detta länge och nu skulle det bli av. Att det var jul gjorde inte saken sämre. Tänk att fira jul i en öken!

Indierna, som skulle bli våra ledsagare dessa dagar, hälsade oss välkomna med en sällan skådad glädje. ”Merry Christmas” skrek dom i kör och vi undrade vart vi hamnat. Vi presenterades för kamelerna, och kamelerna presenterades för oss. ”This is Mr Ice, a human from Japan, and this is Elias, a camel from the Thar desert.” Roliga de där indierna!

Vi bjöds på en underbar lunch vid ökens strand. På något märkligt sätt lyckades dessa nomader laga mat från just ingenting. De gjorde upp en liten eld där de bakade bröd, kokade ihop lite ris och några grönsaker, och vips så satt vi där och njöt av en måltid som vore det den värsta gourmérestaurang. Under lunchen fick vi lära känna varandra närmre, vi resenärer från hela världen, indierna och kamelerna. Vi fick veta att kameler bara sov några timmar per dygn, att deras största intresse var mat, att de kostade ca 2000 kronor i inköp och att de var fullkomligt stendumma i huvudet. Indierna berättade också att de bodde här ute i öken och försörjde sig på att guida turister, som oss, på kameler genom öknen. För detta arbete fick man 15 kronor per kamel och dygn. Kamelerna åt för 5 kronor per dygn så det blev bara 10 kr kvar att försörja sin familj på. Kunde inte låta bli att tänka på vad en kvällstidning kostar hemma i Sverige. Inte heller kunde jag låta bli att tänka på vad som oftast stod på dessa kvällstidningars löpsedlar. ”Bästa bantningstipsen! Hela listan!”

Efter lunch var det så dags att äntra dessa dumma jättedjur. Vi klev upp på kamelerna till ackompanjemang av skrattande indiers glada tillrop. Alla fick en liten snörstump i näven, det var ratten. Sedan reste sig kamelerna upp. Herregud! Det hade ingen berättat, att kameler var så höga! När rädslan väl lagt sig och vi accepterat den höga höjden började vår resa mot en julnatt vi kommer att bära med oss resten av livet.

Tre indier, sex utlänningar och nio kameler på en lång gungande rad ut i, en för oss, okänd värld. (Man vill gärna dramatisera lite när man är på sin drömresa.) Vi red under en tystnad jag sällan tidigare upplevt. Kamelernas fötter fjädrade tyst ner i den mjuka sanden. De enda egentliga ljud som hördes var när kamelerna lekte med sina tungor. Som om de gurglade sig efter en framgångsrik tandborstning.

Ju längre ut i öken vi kom, desto mindre vegetation såg vi. Sanden började ta över alltmer och snart var även alla vackra påfåglar vi mött ett minne blott. Morgonens kyla var som bortblåst och solen stekte oss där vi red fram. Plagg efter plagg tråcklades av. Inte lätt när man sitter på en kamel och gungar. Till sist var det bara sand och åter sand. Vi hade nått vårt mål. Öknen!

Sanddynerna låg där och väntade som stora sockerkakor. Vi blev som barn på nytt och tjoade till kamelerna att för guds skull släppa av oss. Men vad bryr sig en kamel om turister, om sand eller om gud, så vi fick snällt vänta till indierna blev klara med sina kameler. När vi väl kom ner på fast mark igen var det som att släppa ut kvigor på grönbete. Jag skrek som en besatt och sprang över dynerna, snubblade och ramlade ner i nästa sandlåda. Vilken lyckokänsla! Har man längtat efter något tillräckligt länge är det lätt att bli lite galen när drömmen väl uppfylls.

Just när solen så sakta dalade ner över denna ljuva oas sex mil från Pakistan började våra följeslagare förbereda julmaten. Vi andra satte oss så långt ifrån varandra vi kunde för att få vara ifred med tankar och minnen. Solen färgade himmel och sand i makalösa färger. Trots att livet nu var på topp och superlativen borde flöda ur munnen satt man stum som en pingvin. Man var… ja, lycklig på ett nästan euforiskt sätt.

När sen mörkret slutit sig om sand, kameler och människor gjorde vi upp en härlig brasa där indierna lagade vår julmiddag. Maten var densamma som vi fått till lunch med undantag från en liten kaka som nästan smakade som pepparkaka. Men bara nästan.

När middagen var avslutad plockade de fram stearinljus och öl. Ljusen placerades i sanden till tonerna av ett vemodigt nynnande från indierna. Jag vet inte vad det var för slags melodi, men det var det vackraste jag någonsin hört. Känslan som sen inföll sig är mycket svår att beskriva. Tänk dig själv sittandes på en liten kudde i en stor kall öken och spana upp mot den stjärnklaraste himmel du någonsin sett. Du får en kall öl i näven och du flyttar dig närmare elden för att inte frysa. Någonstans i bakgrunden hör du kamelernas idisslande och tittar du riktigt noga så kan du skönja siluetterna av dessa märkliga djur. Det vemodiga nynnandet övergår till en tyst sång på ett okänt språk som om möjligt är än mer vemodigt. När du sen märker att ljusen som sticks ner i sanden till slut bildar orden ”Merry Christmas” känner du något tungt i halsen och inom någon minut kommer tårarna rullande nerför kinden. Kan det bli bättre?

Efter att elden brunnit ner gick vi med upprymda steg till vår säng bestående av en tjock madrass och fem lager kamelfiltar. När vi krupit ner under alla filtar gick det inte att röra sig. Fem kamelfiltar väger mer än fyra duntäcken. Men när vi låg där på rygg och tittade på stjärnor vi inte visste fanns, gjorde det inget att vi inte kunde röra oss. Varför röra sig när stjärnorna gör det åt en.

På morgonen vaknade vi av doften av nykokt kaffe. Jag tittade upp med kisande ögon och såg kamelerna få sin frukost. Därefter blev det vår tur. Det är inte varje morgon man får frukost på ”sängen” och sängkamraten bredvid är en tuggande kamel. Man kan nog vänja sig. Jag satte mig upp, tog en klunk kaffe, log lite fånigt och insåg ödmjukt att jag hade det ganska bra.”

———————–

Här slutar historien om min bästa jul. Kan bara tillägga att resten av dagen inte blev lika trevlig. Två timmar efter frukosten önskade jag att jag var hemma i Sverige igen. Men det är en helt annan historia…