Min gode vän Paris från Santorini ringde idag. Vädret var fantastiskt, halvklart och 18 grader. Mitt egna väder var inte mycket att skryta om så jag försökte byta ämne. Men han fortsatte att prata väder. Han vill att vi ska komma ner också hälsa på, fint väder ingår i övertalningsprocessen. Vi vill att han och hans hustru ska komma till Sverige i stället. Svenskt decemberväder ingår inte i vår övertalningsprocess. Möjligen skulle det funka om vi bodde i Norrland. Men Stockholm i december är inte att leka med. I stället försöker vi övertala dem att komma i mars eller april. Maj till oktober är uteslutet, då är det jobb sexton timmar per dygn sju dagar i veckan som gäller. Precis som för många andra greker som arbetar inom turistnäringen. Jag skulle inte vilja byta med dem för all fetaost i världen.

Jag och C åker till Santorini minst en gång per år. Varje gång tjatar vi om att de ska hälsa på oss i Stockholm. Varje gång får vi till svar att de kommer nästa år. Men än så länge har tjatet varit resultatlöst. Så kommer det troligen också att förbli. På grund av 700 duvor! Eller tack vare 700 duvor som Paris skulle säga. Han har nämligen duvor som hobby.

Första gången jag hörde talas om hans duvor tyckte jag det lät… osmakligt på något vis. Jag såg framför mig hur han gosade och pysslade med sina fula skitiga duvor. Är det normalt tänkte jag. När jag fick träffa dem ändrade jag åsikt. Det var inte vilka duvor som helst. I vart fall inte som duvor som jag sett tidigare. Som de som bor här i stan och gör vad det kan för att skita ner. Paris duvor var ”renrasiga”, de hade till och med något som kunde liknas vid stamtavlor. Vid det tillfället hade han runt 1000 duvor fördelade på fem duvhus. Varje hus inhyste olika typer av duvor, beroende på ras och talang. Många var fina. För att vara duvor. Jag stod frågande framför duvhusen. Hur fina de än var kunde jag inte begripa vad han hade dem till. Och så förbannat många. Äter du dem frågade jag men fick inget svar. Det behövdes inte heller, blicken sa: man äter inte duvor! Vad gör man då? Man ger dem mat, man klipper dem, man motionerar dem, man medicinerar dem, man håller koll på dem så att de inte blir uppätna av rovfåglar, och - det viktigaste och den största anledningen till att många greker har duvor – man dresserar dem till fullfjädrade flygkonstcirkusartister.

När Paris första gången visade vad hans duvor kunde uträtta i luften blev jag alldeles paff. När han öppnade dörren till ett av husen flög duvorna ut och satte sig på marken och inväntade en signal. Med en käpp slog han i marken eller på ett stängsel. Och vips var duvorna borta! De steg till skyn lika fort som Fuglesang sedermera skulle komma att göra. Jag fattade inte hur de kunde stiga så högt. Så kvickt. Borta var de. När han kallade hem dem slog han med käppen igen, och fortare än vad jag kunde säga tandpetare på grekiska (ododoglofida) var alla nere på backen. De dök upp från ingenstans och satt hastigt och väldigt lustigt på marken igen. Hur gick det till? Mångårig träning, sa Paris. Han gick igenom bur för bur, olika ”familjer” gjorde olika konster. Häftigaste var de duvor som liksom ”wobblade” ner mot marken, det gick inte lika snabbt som för störtbombarduvorna, i stället för att vara snabba hade de lärt sig att snurra sig ner. Ungefär som pappersdrakar gör när de tappar luft. Alltsedan den dagen har alla grekiska duvfanatiker mitt fulla stöd.

Duvor på Santorini.

Wobbelduvor på väg ner för landning.

Duvor på Santorin.

Snart är alla hemma igen.

För dig som tänkt skaffa egna duvor måste jag tyvärr berätta att det finns en orm även i duvornas paradis. Hobbyduvor letar inte upp sin mat själva. De sitter snällt på sina pinnar och väntar på att bli matade. Varje dag. Året om. Har man hund och ska resa bort finns det hunddagis, har man katt finns det kattpensionat. Har man 700 duvor får man snällt stanna hemma. Och mata. Det vet jag och det vet Paris. När jag förklarade i telefon att vi omöjligen kunde komma ner i vinter sa han att de kunde komma till Stockholm i stället. Vad kul, sa jag. Och tänkte, det kommer aldrig att ske och frågade vem som skulle ta hand om duvorna. Svaret kom blixtsnabbt: Hur mår din mamma?

Duvor? Någon?