Var på bio igår och såg den amerikanska roadmovien Little Miss Sunshine. Den var bra. Till och med mycket bra. Det var en riktig ”feel-good-rulle” som motionerar - och tänjer ut - skrattmusklerna.  Filmen handlar om en tokig storfamilj körandes i en minst sagt risig folkabuss från den lilla staden Albuquerque till en skönhetstävling för barn i Kalifornien. Familjen omfattas av sjuåriga Olive som skall ställa upp i en skönhetstävling, en misslyckad pappa, en ganska normal mamma, en Nietzschedyrkande storebror som inte talat på nio månader, en knarkande farfar som blivit utslängd från pensionärshemmet och en homosexuell morbror som är expert på Marcel Prost och som nyss har överlevt ett självmordsförsök. Låter kanske inte så kul, men det är väldigt roligt. I filmen finns också ett visst allvar, skrattet sätter sig i halsen ibland. 

Det var nära att jag gick miste om filmen på grund av en usel trailer. Förra veckan såg jag Babel (en av årets starkaste filmer, se den!), innan Babel visades trailern för Little Miss Sunshine, när den var slut sa jag till C: - Tack för den, nu vet vi vad vi absolut inte ska se på bio. När filmen recenserades i teve och tidningar började jag tänka om, den fick genomgående bra betyg. Även av recensenter som jag litar på. Men det var först när filmen vann publikpriset på Stockholms filmfestival jag började tänka om på allvar. Little Miss Sunshine kanske ändå inte var den tramsiga tratta-på-bananskal-film jag såg i trailern. Idag på morgonen såg jag om trailern på webben. Den var bra.

Little Miss Sunshine är väl värd att se och får fyra åsnor av BloggaMera. Filmmusiken får också fyra åsnor, inte minst för att musikgeniet Sufjan Stevens bidrar med två låtar.

Läs mer om filmen i Sydsvenskan.